jannaha

Igår fick jag mig ett kärt återseende med Sara och Anna. Jag mötte först upp Anna på stan för att leta nyårsoutfit och shit vilken besvikelse shoppingen blev. Jag sprang runt i alla affärer som jag kunde tänka mig innehöll det jag letade efter. Jag insåg dock efter 2 affärer att jag inte hade en aning om vad jag letade efter. Det var nog det som blev mitt fall. Vi provade klänningar, toppar, blusar och någonting som var stickat men som jag inte riktigt visste vad som var upp och ner på och ingenting dög. Kanske var jag bara kräsen eller så har inte Luleå någonting att erbjuda mig i shoppingväg. Anna blev iaf en outfit rikare och under tiden som vi sprang omkring så blev jag hungrig.

 

När vi sprang på Sara så styrde vi stegen mot en indisk restaurang i utkanten av stan. Den var mysigt inredd och och valde någonting som innehöll kokosflingor. Sjukt gott! Till en början lät vi maten tysta mun, men sedan pratade vi om allting mellan himmel och jord. Det känns bra att kunna sätta sig med människor man inte träffat på 6 månader och kunna prata om vad som helst. Det blev många skratt och många minnen och jag vet att jag även denna gång kommer sakna tjejerna när jag sätter mig på tåget hem. Vi ska försöka hålla kontakten mer och även försöka träffas lite mer. Tyvärr är avståndet ett stort hinder. Shoppinghelg i Sthlm och weekend i London finns i planeringarna i alla fall.

 

 

Min tjejiga sida tog över och detta visade sig genom att ha en kväll då jag ägnade mig helt åt mig själv. Då pappa äger ett badkar så började jag med att tappa upp vatten till ett bad. Jag överdrev sedan mängden badsalt, oljor och badskum i badet och fnittrade som en liten flicka när skummet började nå kanten på badkaret. Sjukt mysigt och jag satt kvar lite för länge. Fingrarna blev som russin och jag läste nåt kapitel i boken som för tillfället håller mig sällskap på kvällarna och morgnarna.

 

Efter badet blev det till att överkonsumera lotions och klippa ner klorna. Min kropp kändes helt dehydrerad och jag kröp tillsammans med laptopen Spike ner i sängen och tittade på en dokumentär jag länge tänkt se. Det är den ganska välkända filmen om delfinslakt i Japan, "The Cove". Jag hade hört mycket om filmen innan och mina förväntningar var väl därför ganska höga. Det var en väldigt välgjord dokumentär som jag tyckte skildrade slakten på ett bildligt snyggt sätt. Den kastade inte obehagliga bilder i ansiktet på dig, men du får ändå ta del av vad som faktiskt sker i den lilla viken. Den bar fram budskapet på ett snyggt sätt och jag kan rekommendera den om man inte är alltför känslig för blod.

 

 

 

Jag lyssnar mycket på covers nu för tiden. Låtar som jag känner igen, men som någon har satt sin egen prägel på eller tolkat på sitt eget sätt. Det är väl en konst i sig.

 

Pappa bad mig för övrigt nyss att köpa kläder åt honom nästa gång som jag beger mig till stan. Ganska gulligt, lilla pappa <3

Jag börjar bli för gammal för mellandagsrea eller så har jag bara fel inställning. Idag kanske det var inställningen men jag hade ingen större lust att trängas med 15-åriga tjejer iklädd en vinterjacka som fick temperaturen inne i affärerna att höjas med ca 20 grader. Jag gick ett par varv i de affärer som jag ansåg vara relevanta för mitt mål för dagen: Hitta en nyårsoutfit. Jag gör så här varje år och aldrig lär jag mig. Jag tänker på denna outfit en bra stund innan jul och funderar ofta ut ungefär vad jag vill ha men ändå klickar jag aldrig hem denna snygga blåsa eller skjorta.. Jag brukar alltid vänta till denna tid, mellandagarna, då jag tillsammans med alla andra som gjort exakt samma sak måste slåss om de klänningar eller blusar som finns kvar. nej, usch jag får rensa garderoben när jag kommer hem istället.

 

Jag börjar få lite tråkigt här hemma nu. Jag har vännerna kvar att träffa och detta sker på fredag då vi ska äta middag tillsammans eller eventuellt ta en fika och prata igenom livet. Vi ska alltså lyckas sammanfatta det året/halvåret som vi varit ifrån varandra, minnas gamsla gymnasietider och prata om framtiden på bara ett par timmar. Vi har ju lyckats förut, men jag är lika förvånad varje gång att det är endast detta som krävs. Vi ses en eller två gånger varje tillfälle jag är hemma och detta räcker för att hålla vänskapen vid liv. Ja, det är fantastiskt det där med vänskap. Fast som jag började det här stycket så börjar jag få tråkigt och detta resulterar i att jag tillsammans med katterna är ganska rastlösa. Det är skönt att vara hemma och ifrån all stress, men jag saknar att ha saker att göra, saker att ta tag i och alla mina "måsten". jag kommer mest troligt säga tvärtom när jag väl är tillbaka i Norrköping. Att jag aldrig ska vara nöjd.

Det var den 25 december, juldagen, och jag skulle fira jul med den andra halvan av familjen. Det finns både för- och nackdelar med att ha sin familj uppdelad på det här sättet. Du måste vara på dubbelt så många platser men du får samtidigt dubbelt så mycket glädje av att spendera tid med dem. Jag skulle äta middag med min mamma och systrar på kvällen hos en god vän till familjen och vi gjorde vår egen version av julbord, eller vad jag nu skulle vilja kalla det. Vi åt en biffstuvning tillsammans med lite plockmat i form av sushi. Efterätten till detta blev ett flertal julgodsaker och som vanligt så tog vi lite för många.

Efter middag och sällskapsspel som jag och systrarna fick stryk i så styrde vi kosan hem till min mor där vi bytte julklappar mellan varandra. Jag fick massor av fint så nu kommer jag kunna börja sticka strumpor, baka paj och dofta massor av Mango och Papaya. Mamma köpte mig även en vinterjacka som kommer få mig att hålla mig varm även under de kallaste dagarna.

 

 Underneath the christmas tree

Jag tillsammans med systrarnas hjälp spenderade sedan en stor del av kvällen med att lära mig hur iPaden funkar. Som väldigt ovan Apple-användare fick jag snällt titta på medan deras flinka fingrar flög fram över skärmen. Jag lyckades i alla fall installera både "Cut the rope" och "Angry Birds" på den så nu lär jag ha lite att sysselsätta mig med under min långa tågresa hem till Norrköping.

Mina nätter hemma är väldigt spännande hittills. I natt så vaknade jag ett x antal ggr och första gången var på grund av att jag frös. Med ett extra lager filt på mig somnade jag om men bara för att bli väckt av en katt som hade vällt ut alla mina hårsnoddar på golvet. Jag vet inte riktigt varför men han älskar hårsnoddar. När jag tagit ifrån honom alla och somnat igen så väckte katt nummer 2 mig genom att försöka ta sig ner i julklappspåsen. De lät mig sedan somna om man vaknade strax av väckarklockans ilskna tjut. Jahapp, lika bra att gå upp då.

 

Julaftonsmorgonen var nästan lika kall som de tidigare dagarna här, men ändå singlade ett par snöflingor utanför fönstret. Det kändes nästan idylliskt och det blev ännu värre när jag steg ut på gården. Ett tunt lager av pudersnö hade lagt sig under natten och allting glittrade svagt i det dunkla ljuset. När jag vände huvudet upp mot våra grannar kunde jag se ett par rådjur leta efter mat i skogsbrynet. Det kändes lite som om det målades upp en sagobild.

 

Idag skulle vi fira julafton tillsammans med pappas sida av släkten. Vi styrde därför bilen till Piteå där en av kusinerna bor och väl framme fick vi träffa massor av folk. Vi började med att titta på Kalle Ankas julafton och alla i rummet diskuterade censureringen. Jag tror att jag var en av de få som faktiskt såg vad de hade tagit bort då resten var för upptagna med att prata om själva censureringen. Jag märkte ingen större skillnad, klippet var ju bara lite kortare. Efter detta blev det mat, alldeles för mycket mat, men det är charmen med jul. Vi satt hela familjen vid ett bord som knappt rymde oss och alla lyckas få exakt samma matkoma. Favoriten var nog de hemmagjorda köttbullarna, mumma!

 

 

Efter alldeles för mycket mat och efterrätt (banan-kola-tårta!) så delade vi ut julklappar. Då vi hade barn i huset så fick en utav oss agera jultomte och detta resulterade i att ett av barnen brast i gråt. Efter lite ditraherande manövrar så delades det i alla fall ut julklappar. Efter denna julklappsutdelning delades det ut "tack" och massor med kramar. Jag har en ganska fin familj.

 

Eftersom jag numera räknas som "vuxen" i mångas ögon så handlar julen mer om att få komma hem, umgås med släkten och äta gott tillsammans. Om jag får vara lite materialistisk och ett barn igen så är favoriten hitills den jag fick av min pappa. Jag kallar den än så länge för "Pärlan" och så här ser hon ut:

 

Om jag ringer till din telefon får jag höra din röst. Din telefon är avstängd så det enda jag får höra är hur du berättar för mig att du inte går att nå och att jag därför får tala in ett meddelande. Din röst låter så trygg och det är nästan som att du är här. Fast du är inte här längre, för du gick bort för snart ett år sedan.

 

I det stora gula huset mitt i alla snö och kyla finns det väldigt många minnen. Väldigt många minnen från dig, men det är först nu i efterhand som jag upptäcker de. vart jag än tittar så finns där presenter, bilder eller andra saker som får mig att minnas dig. Mina böcker om andra världskriget som jag köpte bara för att du berättade för det om mig. Min kikare och min första fågelskådarbok som jag fick av dig. När jag var liten sprang jag alltid omkring med den alldeles för stora kikaren runt halsen. Den slog mig på knäna så jag var tvungen att hålla upp den med händerna och den var så tung att jag fick ta av mig den och vila ibland. Den där fågelboken var sliten till att börja med, men efter att den kom i min ägo så blev den ännu mer använd. Allting för att jag ville bli lite mer som du.

 

Det var så mycket du lärde mig och så mycket du gjorde som inspirerade mig. Jag ville bli bilmekaniker på grund av dig, men bytte till ingenjörsyrket på grund av min far. Du var stolt över mig för att jag hade modet att flytta så långt bort och du sa att jag var duktig som läste på högskolan. Du ringde mig minst en gång i veckan och du glömde aldrig min födelsedag, inte heller glömde du min namnsdag.

 

Jag kommer aldrig sluta sakna dig och jag har väldigt många ljusa minnen. Din gamla Volvo och hur jag älskade att följa med dig i den. Hur du alltid lyckades få mig att glömma det onda då jag grät och hur du fick mig att vara lite modigare än jag trodde att jag kunde vara. Du var verkligen den mest fantastiska människa jag mött.

I natt så drömde jag om stress, förintelse och död. Jag vaknade då jag blev biten av en hamster i min dröm. Jag blev biten av den hamster som försökte bita ihjäl en liten mus. Jag räddade den livrädda musen som redan fått åtskilliga bitmärken och blev på köpet biten av hamstern. Denna hamster hade tänder som en piraya, hullingar som gör att du inte kan dra ut fingret och ont som fan gjorde det. Sjukt konstig dröm.

 

Då hjärtat slog lite för fort för att jag skulle somna om så gick jag upp och drack lite kall "God morgon"-juice med fruktkött. Apelsinjuice innehåller massor av C-vitamin och svalkar skönt för en öm hals. Denna natt vaknade jag inte alltför många gånger för att behöva hosta dock så jag hoppas därför att den här natten blir lika bra. Kanske så är den på väg bort. Snälla låt det vara sant.

 

Katterna är sjukt rastlösa och man får ofta se prov på deras gymnastiska färdigheter och hur rappa de är med tassarna. Det är helt sjukt vilken skicklighet dessa små knyten av päls besitter. Vart de får all denna energi vet jag inte heller riktigt då de äter väldigt dåligt nu under vinterhalvåret. Jag antar att de inte behöver mer energi och därför inte äter något. Jag fick idag öppna en portionspåse kattmat åt de som hade texten "För kräsna katter" på sig. Hur kräsna kan de vara? De äter ju i normala falla döda möss och fåglar. De äter ju endast för att de inte känner att de behöver just nu, men pappa blir ju så orolig när hans små skyddslingar inte får i sig något. Jag hällde därför snällt upp maten medan pappa varsamt klappade den luddigaste av våra två fyrbenta vänner.

 

Jag kan för övrigt meddela er som läser detta på sydligare breddgrader att det börjar mörkna vid 14.00 här uppe och är nästan becksvart vid 15.00. På ett sätt så känns det märkligt att ha nästan en hel dag kvar och det ser ut som om klockan är 23 hemma i Norrköping, men på ett annat sätt så blir det en väldig mysfaktor med mörker och en kopp varm choklad i handen :)

Klockan var 15.45 och jag satte mig på tåget som skulle ta mig till Sthlm. Under denna resan så var jag den resenären i tågvagnen som lyckades göra mest oljud ifrån sig och med detta oljud så menar jag min förkylningshosta. Vid ett tillfälle så gömde jag mig vid en sån där obokningsbar stol som finns vid ingången för att inte störa så mycket. Det enda andra ljudet som hördes i vagnen var en äldre man framför mig vars hörlurar skvallrade om att han hade en viss förkärlek till saxofon-musik.

 

Väl framme i Sthlm så skulle jag byta tåg. Så fort jag sätter foten på eller utanför centralstationen så känner jag hur liten jag blir. Det känns som om jag krymper och blir en väldigt liten och vilsen tjej. Efter att ha slussats med ett par folkmassor och åkt en väldigt läskig och klaustrofobisk hiss så lyckades jag hitta fram till den enorma tavlan som berättar vart tåget går ifrån och till vilken plattform jag skulle bege mig därnäst till. Hade ni sett mig så hade jag mest troligt sett väldigt vilsen ut, men jag tassade med försiktiga steg mot plattform 4. Jag blev guidad av skyltar som hängde i taket och omsprungen av en stressad fashionista som hade en liten vit hund i släptåg. Stackars lilla hund. Den såg ännu mer stressad ut än hennes matte.

 

När jag efter lite väntan äntligen satt på tåget som skulle ta mig hem-hem eller "det kalla norr" så klistrade jag fast ögonen vid min bok. Detta ägnade jag mig åt ända tills jag gick och kurade ihop mig i min "säng" vid 22. Jag lyckades inte riktigt sova, utan gungades fram och tillbaka mellan att drömma och vara vaken. Jag var vid medvetande vid åtskilliga gånger och är fortfarande osäker på om jag lyckades sova, eller om det bara var kroppen som fick vila. Jag "somnade" i alla fall med huvudvärk och vaknade med en ännu värre huvudvärk. Som tur var så blir jag som ett vandrande apotek när jag är sjuk så efter att ha knaprat ett par huvudvärkstabeltter så stillades smärtan både i huvudet och bihålorna.

 

 

Tåget blev allt som allt försenat med ca. 1 timme och 40 minuter, men det gjorde mig inte alltför mycket. Mamma kom springande mot mig på stationen och jag fick mig en efterlängtad kram. Tillsammans lunkade vi sedan hem genom Luleå som då hade en temperatur på -25 grader. Jag trodde att jag skulle dö. Känseln försvann ur händer och fötter på 2 minuter och därefter spred sig kylan genom kroppen som vatten i en svamp. Ansiktet gjorde så ont och jag önskade att vi kunde springa hem. Min mor bor 5-10 minuter från tågstationen men ändå hann jag bli helt nerkyld. Väl hemma blev jag dock varmt välkomnad av en nyvaken minisyster och frukost.

 

Dagen spenderades därefter med båda småsyskonen och mamma. Tillsammans trotsade vi kylan och jag fick inhandla de sista julklapparna. Jag insåg under min statdstur att staden är sig mycket lik, men att jag ändå kan lyckas gå vilse i ett köpcenter.

 

Väl hemma hos min mor igen så ringde min far och berättade att han strax skulle hämta mig och ta mig hem till det stora gula huset som jag vuxit upp i. Jag skulle snart få hälsa på katterna, bekanta mig med mitt rum som jag lekte i som liten och sedan haft tonårsångest i under ett flertal tillfällen. Även där, i det stora gula huset, så var sig allting likt. Jag satte mig på golvet i mitt flickrum och klappade försiktigt en förbipasserande katt och kände mig som 15 igen. Därefter avnjöt jag en enkel måltid och ett glas julmust.

 

Kvällen fick sedan innehålla lite enkel lek med katterna och julklappinslagning. Jag slog in julklappar och de lekte med papperet, snörena och tejpbitarna. Ännu en nackdel med att det är så kallt ute. Katterna blir sjukt rastlösa och leker därför med allt, bara för att få utlopp med all överskottsenergi. Det känns ännu lite märkligt, men ändå ganska bra att vara hem-hemma.

 

 

Låter en Strepsils Honung och Citron sakta smälta i munnen. Det bakteriedödande ämnet gör att det sticker lite i tungan. Huvudet känns tungt då det börjar fyllas med slem, bakterier och all annan ondska förkylningar för med sig. Jag klarade mig länge, men tyvärr inte hela vägen. Även jag skulle gå och bli förkyld, till slut. Idag är huvudet inte bara tungt på grund av det dock. Jag gick upp vid 7.25 för att skriva tenta i Vektoranalys. Det kändes inte alltför dåligt, men inte heller särskilt bra. Tyvärr så har jag en helt egen logik på tentor. Jag hittar på egna deriveringsregler, drar slutsatser som baseras på minnesfragment (ja, men det här gjorde jag ju på övningstentan) och lyckas alltid hitta någon genväg till ett enklare svar. Integralerna börjar som långa och svåra labyrinter som längtar efter att få förinta dig. Efter att jag har hackat mig igenom ett par väggar med mitt logik-svärd så ser de inte så mycket ut för världen. Jag sitter sedan där med ett svar som ser ut något sånt här: 2*pi/3. Det skulle kunna funka, det skulle kunna vara logiskt men när jag sedan får tillbaka tentan så har jag en stor arg nolla över hela sidan. Nej, jag ska väl inte vara alltför negativ. Det kan ju faktiskt ha gått bra den här gången, men tyvärr är inte mina förhoppningar alltför stora.

 

Under resten av dagen ska jag promenera ner på stan för att träffa en vän jag inte träffat på länge. Jag ska försöka pussla ihop den tiden vi har varit ifrån varandra och försöka se till att vi inte glider ifrån varandra mer. Det är därför dags att välja outfit för dagen och fräscha till fejset för att bege sig ut på de slasktäckta gatorna i Norrköping.

 

 

Motivera mig eller skjut mig, vilket som fungerar just nu. I mina gamla Skullcandy's dunkar de mjuka tonerna från en Pop-mashup. Texterna handlar om kärlek, hopp, drömmar och glädje.Det känns som om jag försöker lura mig själv att orka lite till, överleva den här perioden och ge allt. Jag vet inte riktigt hur väl jag tror på den lögnen.

 

Den här veckan är späckad av måsten och löften. Jag måste orka, inte bara för min skulle utan för andras också även fast jag mest utav allt vill stänga av och sluta försöka. Jag är stark, men just nu verkar styrkan väldigt långt bort och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att återfinna den.

 

Ge mig en lugn plats där det är okej att vara mig, ge mig tid att hitta energin och ge mig ett riktigt leende. Det önskar jag mig i julklapp tror jag.

Snön yr utanför fönstret och det känns nästan som om jag redan är hem-hemma. Under natten lade sig en fin decimeter pudersnö på backen och det verkar just nu som om den decimetern kan få sällskap av ännu en. Det är mysigt med snö, då känns det som riktig vinter :)

 

För tillfället sitter jag på Trappan och ska strax ta tag i skolarbetet. Jag försökte vardagslyxa lite med en kopp varmt te och en liten fralla, för att lyfta sinnestämningen lite och motivera mig till att göra den här dagen bra. Energin finns inte riktigt med mig i dessa kalla vintertider, men jag försöker med de medel jag har. Igår genomled jag ett par timmar av ledvärk och feber, men efter tabletter och lite mat så jagades detta iväg. Jag längtar till lov, men som civilingenjörsstudent så vet jag med mig att detta inte riktigt existerar. I alla fall inte för mig som måste göra ett par omtentor. 

 

 Nej, nu gör sig omvärlden påmind och jag måste få massor med skolarbete gjort idag för att kunna somna nöjd. Jag ska hinna plugga, vara med på redovisning, lämna tillbaka en julklapp och träna idag. Förhoppningsvis så går allting vägen.