Minnen
Om jag ringer till din telefon får jag höra din röst. Din telefon är avstängd så det enda jag får höra är hur du berättar för mig att du inte går att nå och att jag därför får tala in ett meddelande. Din röst låter så trygg och det är nästan som att du är här. Fast du är inte här längre, för du gick bort för snart ett år sedan.
I det stora gula huset mitt i alla snö och kyla finns det väldigt många minnen. Väldigt många minnen från dig, men det är först nu i efterhand som jag upptäcker de. vart jag än tittar så finns där presenter, bilder eller andra saker som får mig att minnas dig. Mina böcker om andra världskriget som jag köpte bara för att du berättade för det om mig. Min kikare och min första fågelskådarbok som jag fick av dig. När jag var liten sprang jag alltid omkring med den alldeles för stora kikaren runt halsen. Den slog mig på knäna så jag var tvungen att hålla upp den med händerna och den var så tung att jag fick ta av mig den och vila ibland. Den där fågelboken var sliten till att börja med, men efter att den kom i min ägo så blev den ännu mer använd. Allting för att jag ville bli lite mer som du.
Det var så mycket du lärde mig och så mycket du gjorde som inspirerade mig. Jag ville bli bilmekaniker på grund av dig, men bytte till ingenjörsyrket på grund av min far. Du var stolt över mig för att jag hade modet att flytta så långt bort och du sa att jag var duktig som läste på högskolan. Du ringde mig minst en gång i veckan och du glömde aldrig min födelsedag, inte heller glömde du min namnsdag.
Jag kommer aldrig sluta sakna dig och jag har väldigt många ljusa minnen. Din gamla Volvo och hur jag älskade att följa med dig i den. Hur du alltid lyckades få mig att glömma det onda då jag grät och hur du fick mig att vara lite modigare än jag trodde att jag kunde vara. Du var verkligen den mest fantastiska människa jag mött.
