jannaha

Klockan var 15.45 och jag satte mig på tåget som skulle ta mig till Sthlm. Under denna resan så var jag den resenären i tågvagnen som lyckades göra mest oljud ifrån sig och med detta oljud så menar jag min förkylningshosta. Vid ett tillfälle så gömde jag mig vid en sån där obokningsbar stol som finns vid ingången för att inte störa så mycket. Det enda andra ljudet som hördes i vagnen var en äldre man framför mig vars hörlurar skvallrade om att han hade en viss förkärlek till saxofon-musik.

 

Väl framme i Sthlm så skulle jag byta tåg. Så fort jag sätter foten på eller utanför centralstationen så känner jag hur liten jag blir. Det känns som om jag krymper och blir en väldigt liten och vilsen tjej. Efter att ha slussats med ett par folkmassor och åkt en väldigt läskig och klaustrofobisk hiss så lyckades jag hitta fram till den enorma tavlan som berättar vart tåget går ifrån och till vilken plattform jag skulle bege mig därnäst till. Hade ni sett mig så hade jag mest troligt sett väldigt vilsen ut, men jag tassade med försiktiga steg mot plattform 4. Jag blev guidad av skyltar som hängde i taket och omsprungen av en stressad fashionista som hade en liten vit hund i släptåg. Stackars lilla hund. Den såg ännu mer stressad ut än hennes matte.

 

När jag efter lite väntan äntligen satt på tåget som skulle ta mig hem-hem eller "det kalla norr" så klistrade jag fast ögonen vid min bok. Detta ägnade jag mig åt ända tills jag gick och kurade ihop mig i min "säng" vid 22. Jag lyckades inte riktigt sova, utan gungades fram och tillbaka mellan att drömma och vara vaken. Jag var vid medvetande vid åtskilliga gånger och är fortfarande osäker på om jag lyckades sova, eller om det bara var kroppen som fick vila. Jag "somnade" i alla fall med huvudvärk och vaknade med en ännu värre huvudvärk. Som tur var så blir jag som ett vandrande apotek när jag är sjuk så efter att ha knaprat ett par huvudvärkstabeltter så stillades smärtan både i huvudet och bihålorna.

 

 

Tåget blev allt som allt försenat med ca. 1 timme och 40 minuter, men det gjorde mig inte alltför mycket. Mamma kom springande mot mig på stationen och jag fick mig en efterlängtad kram. Tillsammans lunkade vi sedan hem genom Luleå som då hade en temperatur på -25 grader. Jag trodde att jag skulle dö. Känseln försvann ur händer och fötter på 2 minuter och därefter spred sig kylan genom kroppen som vatten i en svamp. Ansiktet gjorde så ont och jag önskade att vi kunde springa hem. Min mor bor 5-10 minuter från tågstationen men ändå hann jag bli helt nerkyld. Väl hemma blev jag dock varmt välkomnad av en nyvaken minisyster och frukost.

 

Dagen spenderades därefter med båda småsyskonen och mamma. Tillsammans trotsade vi kylan och jag fick inhandla de sista julklapparna. Jag insåg under min statdstur att staden är sig mycket lik, men att jag ändå kan lyckas gå vilse i ett köpcenter.

 

Väl hemma hos min mor igen så ringde min far och berättade att han strax skulle hämta mig och ta mig hem till det stora gula huset som jag vuxit upp i. Jag skulle snart få hälsa på katterna, bekanta mig med mitt rum som jag lekte i som liten och sedan haft tonårsångest i under ett flertal tillfällen. Även där, i det stora gula huset, så var sig allting likt. Jag satte mig på golvet i mitt flickrum och klappade försiktigt en förbipasserande katt och kände mig som 15 igen. Därefter avnjöt jag en enkel måltid och ett glas julmust.

 

Kvällen fick sedan innehålla lite enkel lek med katterna och julklappinslagning. Jag slog in julklappar och de lekte med papperet, snörena och tejpbitarna. Ännu en nackdel med att det är så kallt ute. Katterna blir sjukt rastlösa och leker därför med allt, bara för att få utlopp med all överskottsenergi. Det känns ännu lite märkligt, men ändå ganska bra att vara hem-hemma.