jannaha

Waow! Första snön har anlänt till Norrköping. Trots att jag är uppvuxen i snöiga Luleå så fascineras jag fortfarande av snö. Snöflingan, en i mängden men fortfarande unik.

 

Jag kunde inte sova i natt och jag förstod inte varför. Kroppen kändes pigg och huvudet klart så jag vred på mig ett par extra gånger innan jag lät tankarna sväva iväg. Jag planerade julklappar, framtiden, funderade över skoluppgifter men jag kände mig inte det minsta stressad. Det var det som jag tyckte var märkligt. Jag har tidigare legat vaken på grund av stress, men så var inte fallet den här gången. Jag ville bara inte sova och jag förstod inte varför. Till slut så blev ögonlocken tillräckligt tunga för att jag skulle kunna glida in i någon typ av dvala. Efter en rad märkliga drömmar om att futuristiskt hus, en imaginär lillasyster och alldeles för stora väskor så vaknade jag. Efter 4 timmars sömn så kändes det inte värt att sätta ner foten på det kalla sovrumsgolvet. Jag somnade därför om och fastnade i en loop av drömmar om att vakna. Jag hatar de drömmarna. Drömmarna då du stiger upp, går till skolan och ägnar dig åt ditt verkliga liv. Det är inte förrän spegeln på skoltoaletten ändrar din hårfärg som du inser att något är fel. Det är då du inser att du måste vakna igen.

 

 Inledde julpeppen lite disrekt igår. Dumle pepparkaka, smakar som pepparkaksdeg.

En natt med snabba hjärtslag, många "tänk om" och få timmar med sömn fick morgonen att verka tung. Himmelen är blågrå och kylan kryper in under huden. Energin finns inte riktigt där men jag har försökt att starta om och vända dagen till det bättre med lite kvarg och solrosfrön. Jag har blivit lite av ett hälsofreak, jag tillsammans med resten av världen som nu har ångest över att de inte blivit det som de alltid ville bli.

 

 

Jag uppfattas ofta som social och "outgoing" men håller mig gärna på min kant. Jag har älskat och jag har sårat precis som jag har älskats och sårats. Jag minns något gammalt visdomsord som går ut på att du aldrig har älskat om du aldrig har blivit sårad. Det finns liknande visdomsord som berättar att du blir starkare av varje motgång. Det som ofta utelämnas är dock allt det arbete som krävs för att bygga upp grunden av förtroende som rämnar vid varje krossat hjärta. Jag bygger på den grunden och jag bygger vidare på mig själv. Det kanske är långt kvar, men shit vilken lång väg jag har kommit.

En lätt kyss i nacken, en diskret hand på ryggslutet eller en blick som säger att du betyder mer än luft. Det är de små sakerna som gör det, verkligen. Jag har aldrig varit mycket för presenter, smicker eller det klassiskt romantiska. Ändå log jag sådär fånigt som de gör på film när jag i morse tog emot en bukett med blommor.

 

 

Morgonen efterföljdes sedan av sönderrostade mackor med ost och hallonsylt. Jag gillar när de nästan smakar bränt. Dessa avnjöts till det senaste avsnittet av "The Big Bang Theory" och "Arrow. Två serier i helt skilda genrer, men jag kan rekommendera båda två om tristessen någon gång skulle göra besök.

 

Kvällen kommer bestå av arbete på Trappan, fastän jag helst skulle vilja sitta i soffan och lyssna på det lugnande ljudet av ett stadigt hjärta och känna tyngden av ett par armar runt midjan. Jag känner mig trött, slutkörd och frusen för tillfället. Jag vet inte riktigt vad det beror på men den hittills hektiskt hösten börjar göra sig påmind och jag längtar lite extra till jullovet.

 

Genom hörlurarna och den lugna svenska musiken hör jag dova ljud av skott och knapprande tangenter. I ögonvrån ser jag en datorskärm flimra med sitt blåa ljus och hans sammanbitna ansikte. Vi sitter i samma rum, men befinner oss ändå i två olika världar. Han är rätt söt, den skjutgladna pojken.

Skolan har dragit igång igen och denna period kommer jag endast läsa 2 st kurser varav den ena är en gammal kurs. Mycket att repetera och lära mig igen, men jag hoppas att det fatsnar den här gången.